Två renar betar i snö
Foto: Martina Huber

Dialogmöte om mark, jakt och fiske

Den 1 november träffade kommissionen föreningen Svenska Kväner – Lantalaiset under en förmiddag i Lannavaara, utanför Kiruna.

Dialogmötet, som planerats sedan en tid tillbaka, ägde rum i samband med att kommissionen höll sitt sammanträde i Lannavaara och i anslutning till ett symposium som hölls i Kiruna dagen innan.

Kiruna, med omnejd, ligger geografiskt ovanför den så kallade odlingsgränsen. Den bofasta befolkningen har historiskt bestått av lantalaiset. Odlingsgränsen är en administrativ gräns som går genom Lappland från nordost till sydväst en bit nedanför fjällområdet. Den var avsedd som en gräns för jordbrukets utbredning och bebyggelse för att skydda rennäringens intressen. I praktiken blev den dock ingen gräns för vare sig odlingar eller fast bebyggelse. Idag har odlingsgränsen betydelse för tillämpningen av rennäringslagen samt för lagar som reglerar jakt och fiske.

Samspelet mellan samer och tornedalingar

Diskussionerna vid mötet kom till stor del att handla om rätten till mark, renskötsel, jakt och fiske. Under mötet lyfte mötesdeltagarna fram det så kallade ”Verdisystemet”, som pågått in på 1960-talet i Tornedalen. I Curt Perssons avhandling ”Då var jag som en fånge” förklaras Verdisystemet på följande sätt:

”Verdisystemet innebar att lantalaiset och urfolket samerna delvis samverkade inom näringsfång och djurhållning. Urfolket samerna kunde exempelvis inhysa livdjur hos den bofasta befolkningen samt tillfälligt även bo hos värdfamiljer, i synnerhet under vinter- och flyttningsperioderna. I gengäld hade byborna ofta ett antal skötesrenar hos samerna och man kunde även erhålla värdefulla varor som torkad renmjölk, rökt renkött och andra artiklar av samerna vid deras återflyttningar från den norska kusten. Detta bilaterala system har i vår samtid starkt undervärderats, eller sällan lyfts fram, i den svenska historieskrivningen om det viktiga ömsesidiga samspelet mellan urfolket samerna och nationella minoriteten tornedalingar som grupper.”

Arbetade tillsammans

Mötesdeltagare beskrev att det var familjärt under den tiden Verdisystemet gällde. Man hjälptes åt och arbetade tillsammans. Språken som talades var både samiska och meänkieli. En person berättade att det ofta fanns flera språk i hemmen.

 Det var staten som gjorde så vi skiljdes åt. Innan var vi alltid beroende av varandra. Vi arbetade tillsammans och tänkte aldrig på om någon var same eller inte, berättade en av mötesdeltagarna.

En annan mötesdeltagare påminde sig om att Tage Erlander, någon gång på 50-talet, hade kritiserat hur USA hanterade sina minoriteter och fått svaret ”hur har ni det med samerna?”. Kanske för att rädda ansiktet började svenska staten då bland annat bygga bostäder till samer. Detta var en anledning till att Verdisystemet så småningom avvecklandes, menade han. En annan anledning var att skotern kom 1962 och då behövde samerna inte längre flytta med renarna.

Rätten till att äga ren

Även de bofasta familjerna som hade jordbruk hade renmärke sedan flera generationer, körrenar på gårdarna och andra egna renar som betade i närheten. Med 1886-års rennäringslag gavs inte längre tillstånd för den bofasta befolkningen ovanför odlingsgränsen att bedriva renskötsel. Än idag finns enstaka tornedalingar, lantalaiset och kväner som har renmärke. En mötesdeltagare berättar att han är lantalainen och har renmärke. Han fick märket 1967 men menar att det ibland är godtyckligt vem som kan få renmärke.

I olika tider har samer flyttat med sina renar till betesområden över nationsgränser på Nordkalotten. Länderna har i perioder gjort olika inskränkningar i flyttandet och försvårade för samerna att flytta till tidigare betesmarker, vilket gjorde att de istället sökte sig till nya områden. Detta ledde till att betet tog slut inom vissa områden. Betesproblematiken var ett av skälen till tvångsförflyttningarna av samer. Tvångsförflyttningarna innebar inte bara en dramatisk flytt för vissa samiska familjer utan drabbade även lantalaiset. En annan drastisk åtgärd från statens sida för att få bukt med betesproblematiken var att ta bort renarna helt från den bofasta befolkningen och på så sätt minska antalet renar.

Marker ovanför odlingsgränsen

En mötesdeltagare förklarade att de känner sig lurade av staten. 1958 skulle bosättningar ovanför odlingsgränsen, så kallade fjällägenheter, överföras till staten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1958. Propositionens huvudsakliga innehåll:

”I propositionen behandlas bland annat frågan om överföring till domänverkets förvaltning av vissa under lantbruksorganisationens förvaltning stående kronolägenheter ävensom om försäljning av sådana lägenheter. På grundval av en i ämnet verkställd utredning föreslås, att vissa inom skogslandet ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län belägna kronolägenheter skall överföras till domänverkets förvaltning, dock att överflyttning av norrländska fjällägenheter under en övergångstid av 4 år eller intill den 1 juli 1962 skall vara beroende av särskilda förutsättningar.

Vidare behandlas i propositionen skilda åtgärder i syfte att åstadkomma vidgad decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden ävensom bättre likformighet i tillämpningen av bestämmelserna på området. Härjämte föreslås bland annat vissa utvidgningar och en precisering av rätten till flyttningsbidrag till innehavare av kronolägenheter, som bör nedläggas.”

Lantmäteriet kontaktade de bofasta som hade marker ovanför odlingsgränsen. Dessa människor talade inte svenska och många förstod inte vad det stod på pappret som de skrev under. Byggnader som staten ansåg var på deras mark brändes ner. Staten gav sedan makten över marken till fjällsamebyarna.

 Det är en konflikt som staten har skapat. Ge tillbaka och låt oss bestämma över våra marker, sade en person på mötet.

En annan mötesdeltagare sade att Länsstyrelsen i Norrbottens län nyligen fattat ett beslut om totalt skoterförbud i ett visst område utan att samråda med berörda. Nu får de inte ens åka till sina stugor i området, med hänvisning till att ”det kan finnas renar”. Han beskrev att det har blivit svårt att hantera vardagen.

En annan man på mötet berättade att han har en syster och en bror som är renskötare i samebyn vilket gör att han kan vara i fjällen och fiska, men att han känner av utanförskapet.

 Varför kan inte jag åka själv ut med skotern? Jag har fiskerättighet där men eftersom det finns skoterförbud kan jag inte nyttja min rätt. Varför ska syskonbarnen ha rättigheter som inte jag har?

 Vi bör erkännas som ett urfolk. Vi har i alla tider levt här sida vid sida med samerna. Vi har gemensamma rötter. Idag är det ingen som känner till folket lantalaiset, medan alla vet vilka samerna är. Vi har försvunnit från den officiella historieskrivningen och förlorat våra rättigheter trots att vi har varit här hela tiden.

Om Svenska Kväner – Lantalaiset

Svenska Kväner – Lantalaiset bildades 11 februari 2019 och är en lokalförening till STR-T, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset. Föreningen har sitt säte i Kiruna.

Lantalaiset – svensk översättning ung. jordbrukare.