Kommissionen
Ordförande Elisabet Fura Foto: Martina Huber

Hemma igen…

… efter en fullmatad vecka i Tornedalen skriver jag dessa rader.

Kommissionen höll sitt första fysiska möte i Kukkolaforsen och vi kunde konstatera att även om digitala möten fungerar så är det något speciellt med att träffas fysiskt. Energin flödar bättre på något sätt, särskilt när man har förmånen att vistas i en sådan inspirerande miljö. Solen flödade och forsen brusade. Från vårt konferensrum kunde vi se hur fiskare på såväl den finska som den svenska sidan håvade upp sik efter sik. (Att det var sik de drog upp fick jag förklarat för mig av ledamoten Bengt Niska. Det var nytt för mig.)

Under en och en halv dag arbetade vi intensivt och många värdefulla uppslag om hur vi bäst fortsätter vårt uppdrag diskuterades. Två gäster kunde vi välkomna; Curt Persson uppdaterade oss om sin studie kring de rasbiologiska undersökningarna och Kerstin Tuomas Larsson berättade om hur hon kommit att skriva en bok om ferieresorna till svensktalande bygd. Dessutom var vi med om en vernissage, då STR-T invigde Kotimatka, en utställning på hjul och gjorde också ett besök på Tornedalens museum i Torneå. Allt detta var mycket inspirerande men jag skulle ändå vilja lyfta fram de två kaffemöten som jag hade nöjet att delta i.

Det första hölls i Risudden och det andra på Seskarö. De personer som hörsammat vår kallelse var välkomnande och nyfikna. En och annan lite skeptisk fråga ställdes också; ”Vem är tornedaling?”, ”Vem får komma på era kaffemöten?”, ”Hur kan jag undvika ’folkdomstolen’ om jag berättar?”

Med risk för att bli tjatig vill jag upprepa att alla är lika välkomna på våra kaffemöten och att alla berättelser behövs för att lägga det pussel som är allas vår gemensamma historia. Det finns inget som är för stort eller för litet och berättelsen behöver inte vara självupplevd. Det är lika viktigt att ta del av hur upplevelser kan ”leva vidare” i generation efter generation, och – här kanske vi inte varit tillräckligt tydliga – det är inte bara negativa upplevelser och trauman som förtjänar vår uppmärksamhet utan även positiva och soliga minnen. För de finns!

När man väl bestämt sig för att låta sig intervjuas så är det viktigt att man känner att man äger sin berättelse. Kommissionen är ingen domstol. Den som blivit intervjuad får ta del av det referat som upprättas efteråt. Den intervjuade har då full frihet att stryka i referatet om man i efterhand känner att man berättat sådant som man inte längre vill förmedla. Vi lägger inga som helst värderingar i det utan det är informanten som äger sin berättelse. Man kan även få vara anonym och materialet är skyddat av sekretess.Det innebär att ingen, journalist eller nyfiken granne, kan få ta del av vad som berättats och vem som berättat. Man väljer själv om man vill definiera sig som tornedaling, kvän eller lantalaiset, det är inget som kommissionen kan eller vill ha några synpunkter på.

Snart är det höst och vi går nu in i en hektiskt intervju-fas. Till vår hjälp har vi knutit en ny medarbetare till vårt team. Astrid Kruukka, som började hos oss den 30 augusti. Vi är mycket glada att välkomna Astrid som besitter viktiga kompetenser och erfarenheter, högst relevanta för vårt uppdrag. Astrid kommer främst att hjälpa oss med intervjuarbetet och delta i kommande kaffemöten så håll ögonen öppna, titta i kalendariet på vår webbplats komisuuni.se och ta reda på när kommissionen kommer till dina trakter. Att delta i kaffemötet innebär inte att man lovat att berätta något över huvud taget. Det räcker att komma, gärna med ett öppet sinne. För att lätta upp det hela har vi med oss ett kulturinslag, till exempel musikanter, vilket har lett till spontan sång med kaffedrickarna i några fall!

Så fundera på om du har någon av de pusselbitar vi saknar för att berätta hela Sveriges historia. Du kan vara gammal eller ung, det finns ingen mall för att passa in. Du kan bära på en pusselbit mörk som forsens vatten eller en ljus, som himlen över Tornedalen i veckan – tveka inte utan hjälp oss i vårt viktiga uppdrag.

Med er hjälp skriver vi historia för att forma en bättre framtid för alla.

Elisabet Fura