lars-elenius-foto-lulea-tekniska-universitet-mall_690
Lars Elenius Foto: Luleå Tekniska universitet

Lars Elenius

I en artikelserie här på webbplatsen presenterar vi kommissionens ledamöter lite närmare.

Hej Lars, berätta om din bakgrund

Jag är född 1952 på sjukstugan i Vittangi, i den lappländska delen av Tornedalen. Som barn ville jag först bli snickare, sedan gymnastikdirektör och när jag var helt villrådig inför framtiden ingenjör. Långt senare blev jag faktiskt 1:e forskningsingenjör i historia vid Luleå tekniska universitet där jag nu är professor emeritus. Däremellan arbetade jag bland annat i fria teatergrupper som skådespelare, som byggnadsplåtslagare och som journalist. Den röda tråden i min brokiga bakgrund är intresset för människor och samhälle.

En stor del av min vetenskapliga produktion i historia handlar om språkpolitik, etnopolitik och minoriteters levnadsförhållanden. I avhandlingen undersökte jag hur språkpolitiken och moderniseringen i Tornedalen påverkade tornedalingarnas språkstrategier. Efter doktorsexamen har jag gjort varierande forskningsuppgifter från att leda internationella forskningsprojekt till att genomföra enskild forskning och utredningsuppdrag.

Minoriteternas historia i Norra Europa är ett viktigt ledmotiv i historieboken och encyklopedin om Barentsregionen som jag var projektledare för. I ett kommande tvåbandsverk om global historia har jag skrivit ett kapitel om globala minoriteter. Jag har också varit engagerad i minoritetsfrågor för myndigheter som Kulturrådet och Institutet för språk och folkminnen och i organisationer som Meän Akademii och Nordisk Sameinstitutt. Genom Regionala etikprövningsnämnden i Umeå har jag arbetat med forskningsetiska frågor.

Varför tackade du ja till att delta i kommissionen?

Jag har forskat, föreläst och undervisat om minoritetsfrågor under de senaste tre decennierna med särskild inriktning på språk- och utbildning i Tornedalen. Därför blev jag glad över att bli tillfrågad om att ingå i kommissionen. Frågorna är djupt förknippade med min egen identitet och berör så många människor som jag känner på nära håll. Samtidigt måste jag erkänna att det brett formulerade direktivet och involveringen av tre minoritetsgrupper med väldigt olika historiskt djup fick mig att tveka. Men så tänkte jag att just därför borde jag kanske vara med som historiker i kommissionen. Jag kände också att jag vill ge tillbaka någonting efter att ha fått sådana möjligheter att fördjupa mig i Tornedalens historia. Och så kände jag att de många människor som jag lyssnat på i samtal i verkliga livet och i arkivmaterialet måste få sina röster hörda. Därför tackade jag ja.

Vilken är din styrka eller superkraft?

Min styrka är nog att jag har en bred erfarenhet av människor från många delar av samhället. Jag vill verkligen försöka förstå andra människor även om jag inte alltid har samma åsikt. En styrka är väl kanske också att jag inte alltid känner mig så säker som jag kan låta påskina, att jag är en ständig tvivlare.

Vad hoppas du att kommissionens arbete ska leda till?

Jag hoppas att tornedalingarna och deras historia ska bli synlig i Sverige på det hedrande sätt de är värda. Tornedalen har under oändligt lång tid legat i forskningsskugga jämfört med näraliggande minoriteter. Det finns inte heller något nationellt museum för de finsk- och meänkielitalande minoriteterna i Sverige trots att de var del i den centrala riksbildningen från 1200-talet. Det tycker jag är genant. Så vill jag att de människor som for illa av den syn på barnuppfostran och pedagogik som påverkade språk- och skolpolitiken i Tornedalen ska få en upprättelse. Jag vill också att den nationalistiska ideologi som legitimerade politiken ska synliggöras. 

Har du någon koppling till Tornedalen eller Norrbotten?

När jag var fyra år flyttade familjen från Vittangi till Överkalix kommun i den svenskspråkiga delen av Norrbotten. Båda mina föräldrar är från Laino i övre Tornedalen och där tillbringade jag sommarloven och många gånger julloven som barn. Vi syskon har en gemensam sommarstuga där. Under hela min barndom och mitt vuxna liv har jag rört mig mellan den svenskspråkiga och finskspråkiga miljön i Norrbotten. Mormor och morfar lärde sig aldrig svenska. Där snappade jag upp meänkieli som språk och har också läst finska på universitet som vuxen.

Tre snabba frågor

Vilka är Sveriges fem nationella minoriteter?

Romer, judar, sverigefinnar, tornedalingar, samer. Minoritetsspråkskommittén ville först inte erkänna meänkieli som minoritetsspråk, bara finska. De ändrade sig efter protester från tornedalingarna och efter att kommittén för nationella minoriteter valt att ta med tornedalingarna som en egen minoritet.

Vilket år blev tornedalingar en nationell minoritet?

Beslutet togs 1999 och trädde i kraft 2000.

Nämn två, eller fler, musikband från Tornedalen

Jag har följt gruppen Jord under mycket lång tid. Text och musik är ofta poetisk och personlig. Raj Raj band är ett härligt band med mycket humor. Jag menar att även Norrlåtar är ett tornedalskt band med Hasse Alatalo som frontfigur. Musiken är inte geografiskt avgränsad som läns- eller kommungränser. Den spiller över och antar hybridformer och musikerna gifter ihop sig där man minst anar det.