“Sedan mitt senaste inlägg, i september, har mycket hänt. Så mycket att jag har svårt att veta var jag ska börja.
Det största är väl ändå att vi haft ett riksdagsval som lett till att vi fått en ny regering. En ny kulturminister har tillträtt, med bland annat ansvar för minoritetsfrågor. Vi har gratulerat Parisa Liljestrand till hennes nya uppdrag. Vi har också poängterat att vi hoppas att hon snart beslutar om den förlängning vi begärt. I avvaktan på beslutet i den frågan måste vi utgå från att vårt slutbetänkande ska vara klart i maj.
Ett antal forskarrapporter har inkommit och kommissionens ledamöter har läst och diskuterat under sammanträden som hållits digitalt löpande under hösten. Rapporterna publiceras efterhand på vår hemsida. Vi är nu djupt inne i arbetet med att analysera all data vi fått in, forskarrapporter så väl som arkivmaterial och intervjureferat. Sekretariatet arbetar för högtryck och har inlett arbetet med att författa de olika kapitel som ska ingå i vårt slutbetänkande. En av många utmaningar är att på grund av de snäva ramar vi givits så måste analysen, skrivandet och förankringen med minoriteten löpa parallellt.
Vi har också hunnit med två symposier sedan sist. I Övertorneå den 14 oktober, var ämnet ”Boken – verktyg för politiska ambitioner”. Symposiet genomfördes i samarbete med Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola och Övertorneå kommun samtidigt som resursbiblioteket för meänkieli invigdes. Det finns ett stort engagemang för litteratur på meänkieli, inte minst för barn och unga. Symposiet går att se i efterhand på vår webbplats.
I Kiruna senare samma månad, arrangerade vi symposiet ”Det är mitt språk – även om jag inte kan det”. Kommissionsledamoten Kenneth Hyltenstam presenterade tillsammans med sin medförfattare Linus Salö rapporten ”Språkideologi och det ofullbordade språkbytet”. Vi fick också höra om olika strategier om att återta sitt språk. Poesi och musik blev det också denna minnesvärda dag. Vi hade förmånen att dela värdskapet med ISOF, Institutet för språk- och folkminnen.
Som alltid vid dessa symposier lärde jag mig mycket, inte minst av inläggen från de närvarande åhörarna. Det märks att vårt uppdrag engagerar.
Från Kiruna gick färden vidare till Lannavaara för ett möte med representanter för kväner och lantalaiset samt ett kommissionssammanträde.
Slutligen kan jag inte undgå att nämna nyheten som nådde oss i slutet av oktober. För första gången i Sverige har kvarlevor från meänkielitalande återlämnats till minoriteten. Kranier tillhörande tornedalingar, kväner och lantalaiset samt urfolket samerna har överlämnats från Finland till Sverige. Kranierna grävdes en gång upp för rasbiologiska studier. Den 28 oktober återfördes kvarlevorna till Akamella i Muodoslompolo i väntan på återbegravning. Minoriteten driver en process om tillstånd och finansiering som dessutom verkar bli långdragen, då Akamella idag är en ödekyrkogård. En smärtsam påminnelse om de kränkningar dessa minoriteter utsatts för. Vi får aldrig glömma.”
Elisabet Fura