I kommissionens direktiv talas om upprättelse och försoning.
Upprättelse kan innebära att ge bekräftelse eller erkännande till individer eller grupper som drabbats av övergrepp eller kränkningar. Övergrepp och kränkningar kan ha varit en del i en politik eller strategi som staten och andra aktörer bedrev mot en minoritet i samhället och konsekvenserna av handlingarna kan påverka minoriteten under lång tid framåt. Upprättelse kan då handla om att synliggöra och bekräfta att övergrepp och kränkningar faktiskt skett och att det har fått konsekvenser för människor eller för en minoritet.
Att få lämna vittnesmål och berätta sin berättelse kan vara en viktig del i att kartlägga övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ett erkännande av offrens lidande och rättigheter kan innebära en upprättelse både för individen och för gruppen som drabbats. Erkännandet kan hjälpa människor att gå vidare i livet.
Det ingår inte i Sannings- och försoningskommissionens uppdrag att lämna förslag om skadestånd eller annan ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats. Det ingår inte heller att utkräva ansvar från personer som varit delaktiga i övergrepp eller kränkningar.
Försoning i ett minoritetssammanhang kan handla om att läka relationer och att sträva efter att leva i en mer jämlik relation. Det kan också handla om att öka kunskapen om historiska händelser och hur relationerna mellan majoritetssamhället och minoriteten sett ut.
Kunskapen kan användas för att förstå dagens situation bättre. Om den som begått övergrepp eller kränkningar medger ansvar för tidigare handlingar och för konsekvenserna av dessa, kan det bidra till att återupprätta relationen till minoriteten och till försoning på individ- och gruppnivå.