sia-spiliopoulou-akermark-foto-theresa-axen_690
Sia Spiliopoulou Åkermark Foto: Theresa Axén

Sia Spiliopoulou Åkermark

I en artikelserie här på webbplatsen presenterar vi kommissionens ledamöter lite närmare.

Hej Sia, berätta om din bakgrund.

Jag har haft möjlighet att följa diskussionerna om minoriteters ställning i Sverige och världen sedan början av 1990-talet. Min avhandling från 1997 handlade om varför internationella regler har utvecklats för att synliggöra och erkänna minoriteters rättigheter.

Det är juridiken som är min professionella identitet och internationell rätt (folkrätt) som är min specialitet. Under många år kunde jag följa den europeiska minoritetsdiskussionen på nära håll som expert i Rådgivande kommittén till ramkonventionen om nationella minoriteter inom Europarådet. Det var mycket lärorika, intensiva och intressanta år.

Mitt namn avslöjar att jag har till del grekiska rötter och minnet av diktaturen i Grekland (1967-1975) finns hos mig fast jag bara var ett barn då. Sedan 15 år tillbaka arbetar jag som direktör på Ålands fredsinstitut, i Mariehamn.  

Varför tackade du ja till att delta i kommissionen?

Det var lite tudelat hur jag borde svara på frågan. Kommissionen har en mycket svår uppgift, begränsade resurser och en alltför begränsad tidsram. Kommissionen har dessutom en dubbel uppgift, med både kravet att skildra mindre kända och nya aspekter av sanningen såsom den har upplevts i Tornedalen och samtidigt att verka för en långsiktig försoning för både minoriteterna och majoritetssamhället. Jag känner en stor ödmjukhet inför arbetet och en stor nyfikenhet om trakten, identiteterna och livsödena där.

Det är intressant att följa utvecklingen av sanningskommissioner också i välutvecklade demokratiska stater, såsom i Kanada, Norge och Sverige. I tidigare forskning har vi haft frågetecken kvar om varför den språkliga vitaliteten kan upplevas som överraskande låg hos språkliga minoriteter i demokratiska stater. Kanske kan vi få bättre förståelse för dessa frågor genom det arbete som kommissionen nu gör?  

Vilken är din styrka, eller har du någon superkraft?

Jag har ingen superkraft, tyvärr. När man jobbar med frågor om mänskliga rättigheter och folkrätt är man en realistisk idealist. Med idealist menar jag att juridiken speglar idéer och värderingar, i en specifik kontext och jag är intresserad av både juridiken och sammanhangen för den.

Idéerna om människors lika värde och om demokratins styrkor och ömma punkter är mina drivkrafter. Dessa två idéer har utvecklats över hundratals år och förblir i rörelse. Det finns svårigheter och bakslag och det finns framsteg och vinningar. De kan inte tas för givet. Demokratins kärna är majoritetsstyre och kärnans konturer skapas genom att säkra att även minoriteter skyddas och inkluderas. 1900-talet historia är full av exempel, jorden runt, av totalitära och auktoritära regimer och intolerans där minoriteterna behandlas godtyckligt och förföljs. Vi måste aktivt motverka detta.   

Vad hoppas du att kommissionens arbete ska leda till?

Jag hoppas inte särskilt mycket. Man ska alltid hoppas att man gör mer nytta än skada, förstås. Jag hoppas även att alla de människor som på olika håll stiger fram med tips, vittnesmål, berättelser, böcker, fotografier, brev och tankar ska känna att de blir hörda och att de tas på allvar.

Men givetvis hoppas jag att vi alla ska lära oss mycket mer om vår gemensamma historia och om Tornedalens speciella historia. Kunskap och samtal kring svåra frågor är grunden på vilken vi kan skapa nya förhållningssätt och juridiska ramar. Tankar och frågor om assimilering och identitet är aktuella även idag, här i Norden och i hela världen.

Har du någon koppling till Tornedalen?

Jag har inga blodsband till Tornedalen, jag har inte heller bott där. Men genom min yrkesverksamhet har jag följt minoritetsfrågorna och erkännandet av språket som ett minoritetsspråk. Sen är det så att jag nu bor i ett gräns- och minoritetsområde, på Åland. Det ger ytterligare ett perspektiv av andra livsvillkor än dem man får vara med om, om man endast har bott och verkat huvudstaden. I ett forskningsprojekt där jag var med för ca tio år sedan, forskade vi om de finskt-ugriska språkens ställning i Europa och där var meänkieli en fallstudie.  

Tre snabba frågor

Varför heter språket meänkieli?

Meänkieli betyder ’vårt språk’. Det är ett vackert ord, tycker jag, ett ord som anspelar på språkets betydelse för individen, som känslospråk och samtidigt som ett verktyg i dess sociala gruppdimension.

Vilket år blev meänkieli erkänt som ett eget språk?

Som jurist skulle jag först och främst svara att en minoritets- och ett minoritetsspråks existens är en faktafråga och inte en fråga om formellt erkännande.

Men vad gäller svensk minoritetspolitik anser jag nog att arbetet som gjordes och de omfattande diskussionerna i samband med Statens offentliga utredningar SOU 1997:192 och 193 inför ratificeringen av två europeiska konventioner om minoritetsfrågor hade en avgörande betydelse. Sverige ratificerade den europeiska språkstadgan i februari 2000 och då ingick meänkieli bland de fem språk som nämndes som skyddade (i parentes angavs även ’Tornedal Finnish’).  

Nämn minst tre författare från Tornedalen.

Tack för den frågan! Skönlitteraturen når så mycket längre än det ofta torra juridiska språket. Jag tänker omedelbart på Bengt Pohjanen som i en av sina dikter skriver:

Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet.

För den stora allmänheten är det kanske Mikael Niemi som är mest känd, tror jag. En poet och författare som jag ännu inte läst, men hört åtminstone i Sveriges Radio, är Mona Mörtlund. Jag är mycket nyfiken på hennes författarskap, då hennes ’Tankar för dagen’ är välformulerade droppar av klokhet och människokännedom. Värda att lyssna och tänka på!