Paula i vit skjorta utomhus
Paula Pontvik Foto: Egen

Välkommen Paula

Möt Paula Pontvik som kommer att skriva texter till slutbetänkandet, men nu lär sig mer om Tornedalen.

Paula Pontvik brinner för demokrati och mänskliga rättigheter. I juni avslutade hon sin anställning i kommittén Demokratin 100 år och den 15 augusti klev hon in som sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen.

Hej Paula! Du är ny sekreterare i kommissionen. Berätta vad du ska arbeta med.

Det kan nog bli lite blandat, men främst med att skriva och bearbeta texter till slutbetänkandet.

Vad har du för bakgrund och vad har du jobbat med tidigare?

Jag är jurist i grunden och särskilt intresserad av mänskliga rättigheter och demokrati.

Innan jag började arbeta i kommissionen arbetade jag i en annan utredning under Kulturdepartementet. Den utredningen syftade till att uppmärksamma 100-års jubileet av kvinnlig rösträtt i Sverige samt öka delaktigheten i, och kunskaperna om, vår demokrati i dag. Vi lämnande in vårt betänkande i juni och det finns att läsa här: Vår demokrati – värd att värna varje dag – Regeringen.se.

Det var också genom det arbetet som jag lärde mig mer om Sveriges nationella minoriteter och deras historia. Skydd och främjande av kulturell och språklig mångfald är en grundläggande demokratifråga.

Varför tackade du ja till att arbeta i Sannings- och försoningskommissionen?

Det kändes som ett oerhört viktigt och meningsfullt arbete. Frågan om relationen mellan svenska staten och tornedalingar, kväner och lantalaiset handlar ju om hur demokratiska principer och enskildas rättigheter inte respekterats och vilka konsekvenser det fått. Givetvis funderade jag över min roll och kompetens utifrån att det är komplicerade frågor och ett mycket omfattande uppdrag. Jag förstod samtidigt hur mycket kunskap och kompetens övriga personer i kommissionen och sekretariatet har i sakfrågorna vilket, tillsammans med intresse och nyfikenhet inför arbetet, fick mig att tacka ja.

Ser du någon särskild utmaning eller någon möjlighet?

Förutom ett visst mått av tidspress och bristande resurser som jag förstår att kommissionen har haft, tror jag att den svenska självbilden är en utmaning. Inte minst i skolan upplever jag att vi har fått lära oss mycket om hur Sverige stått upp för mänskliga rättigheter globalt men knappt något alls om den historia av statliga övergrepp på rasistisk grund som begåtts inom landet. Det finns stora kunskapsluckor. Vårt arbete innebär också en möjlighet att öka kunskaperna om vårt lands historia och jag upplever att många i min generation vill veta mer om den här typen av frågor, vilket känns hoppfullt. 

Vad gör du när du inte jobbar?

Just nu får jag nog säga att jag mest pluggar Tornedalen. Eftersom jag saknar anknytning till Norrbotten och Tornedalen har jag mycket att lära om kulturen, historien och geografin. Annars gillar jag att vara på ställen där det är nära till vattnet så jag kan bada!